Jag får frågan varför jag inte skriver om min son så mycket. Ärligt talat finns det så mycket som hindrar mig.
En av faktorerna är att jag inte träffar honom särskilt nu. Detta är mitt eget fel på sätt och vis, även om det givetvis finns fler faktorer, men jag är inte den som tänker skapa drama och hänga ut eller anklaga folk eller säga ditten och datten. Jag känner att jag fått slagits mycket i det här ämnet och för att göra rätt som pappa att jag blev slut som person.
Jag tror och vet att detta har mest med relationen till hans mamma att göra och tyvärr blev han lidande, även om det nog var det sista jag ville. Jag kommer framöver göra allt jag kan i nuläget och jag hoppas kontakten kan bli bättre och umgänget befintligt. Jag vill och måste ta tag i detta.
Mina barn är det absolut bästa som hänt mig, men efter bråk i 10 år har jag nu behövt ladda upp för att vara den bästa pappan jag kan vara till honom.
Jag hoppas och vill visa att jag kan vara detta! Jag ångrar så jag inte tagit tag i detta tidigare.
